Efter att en vecka har passerat med allt som en vecka nu kan innehålla så är man ju faktiskt inte så sugen på att varken ge sig iväg till gymmet eller ut i höstrusket och springa.
Jag bestämde mig för att inte kontakta någon, sätta igång en film, ta på mjukiskläder och poppa popcorn. Precis när jag skall trycka på play ringer telefonen och det är två kompisar som vill ha skjuts till en konsert de ska på i stan. Jag säger motvilligt ja och packar en träningsväska ifall jag skulle få lust att sticka in på gymmet nu när jag ändå ska till stan.
Jag hade tränat ganska hårt under veckan och hade ont i hela överkroppen så något hårt styrkepass tänkte jag ändå inte ge mig på idag.
När jag hade skjutsat dem till konserten så körde jag förbi gymmet, Johanna var inne så jag tog min väska och snackade lite med henne. Hon peppade mig till att skita i filmen och köra i alla fall ett lugnt pass i gymmet. Jag var motvillig men nu när jag ändå var där så kunde jag väl lika gärna köra.
Jag bytte om och tog fram vattenflaska, skor och handduk. Lämnade kvar handduken i omklädningsrummet för att jag ändå inte skulle behöva den men ack så fel jag hade.
Först körde jag lite lugn uppvärmning på löpbandet och efter 10 min var jag så inne i det att jag höjde farten till 7.0 km/h och bara sprang. Det var längesedan jag tyckte det var så skönt att springa på ett löpband och jag försvann verkligen in i löpsteget och märkte inte ens av min andning. När jag hade sprungit i en kvart höjde jag farten till 10.0 km/h och så fort har jag nog aldrig springit i mer än någon minut. Jag sprang på 10.0 km/h tills att jag hade sprungit i 30 min. 4 km blev det i den farten och jag är väldigt nöjd med min fredagskväll.
När jag skulle duscha upptänkte jag att min kropp hade tyckt att det var jobbigare att springa än vad min hjärna hade tyckt.
För när jag kom in i omklädningsrummet så såg jag ut såhär
Ha en lugn lördag nu och gör inte er själva besvikna!
